Khaled Nabhan
16 december 2024.
Du är inte längre bland oss.
Du mördades av sionisterna,
men ditt ljus är inte släckt.
Jag såg bilderna.
November 2023:
Du omfamnade Reems livlösa kropp,
”soul of soul”. “Ruh av min Ruh”
Du kysste hennes ansikte,
i ögonen, en efter en,
som om din kärlek kunde väcka henne,
som om din ömhet kunde bygga broar mellan den här världen och den andra.
Ditt leende, en metafor för smärta,
dolde en styrka som vi inte kan förstå,
styrkan i att acceptera
att Reem är nu fritt från världens lidande,
att Allah håller henne i sina armar.
Din blick, fridfull,
orörd mitt i massakern,
talade till oss om medkänsla,
om ett hjärta större än rädsla.
Du var farfar, far, bror,
en vän.
Du var lågan som inte slocknar
i den mörkaste natten.
Från dig lärde jag mig
Att döden ska mötas med öppna ögon.
Att även om vägen bryts
fortsätter man framåt.
Idag sörjer världen dig, Khaled Nabhan.
Sörger för Reem.
Och för alla martyrerna i Gaza.
Men den firar också dig:
Du lärde oss att livet är en tyst kamp,
som börjar inom oss själva och rör sig utåt,
att det finns något större än oss själva,
något värt att kämpa för, att drömma om.
En dag skulle jag vilja ha din styrka,
din tro som skär genom smärtan och det synliga,
den enorma generositet
som verkar omfatta allt,
så långt borta och ändå så nära,
som en bön viskad i vinden.
Om du är där uppe
i himlen som vakar över de rättfärdiga,
ge oss styrka att inte ge upp.
Förlåt oss för att vi inte räcker till.
Ge oss det hopp som du hade i dina ögon,
det som vi behöver för att fortsätta.
Med varje hjärtslag,
med varje solnedgång som sätter horisonten i brand,
kommer jag att minnas ditt namn.
Khaled Nabhan.
Jag kommer att minnas dina händer
som omfamnade Reem med oändlig kärlek.
Inna lillahi wa inna ilayhi raji'un.
Sunera S
Original dikt:
Khaled Nabhan
16 de diciembre de 2024.
Ya no estás entre nosotros.
Te asesinaron los sionistas,
pero tu luz no se apaga.
Vi las imágenes.
Novembre de 2023:
abrazabas el cuerpo sin vida de Reem,
“espíritu de mi espíritu”.
La besabas en el rostro,
en los ojos, uno por uno,
como si tu amor pudiera despertarla,
como si tu ternura tejiera puentes entre este mundo y el otro.
Tu sonrisa, metáfora del dolor,
escondía una fuerza que pocos entienden,
la fuerza de aceptar
que Reem ahora está en un lugar mejor,
que Allah la sostiene en sus brazos.
Tu mirada, serena,
intacta en medio de la masacre,
nos habló de compasión,
de un corazón más grande que el miedo.
Eras abuelo, padre, hermano,
amigo.
Eras la llama que no se apaga
en la noche más oscura.
De ti aprendí
que a la muerte se le mira de frente.
Que, aunque el camino se rompa,
uno sigue caminando.
Hoy el mundo te llora, Khaled Nabhan.
Llora por Reem.
Llora por los martirizados de Gaza.
Pero también te celebra:
nos enseñaste que la vida es una lucha silenciosa,
que emerge desde dentro hacia afuera,
que hay algo más grande, más puro,
que nos llama a resistir y a soñar.
Algún día, quisiera tener tu fortaleza,
tu fe que atraviesa el dolor y lo visible,
esa generosidad inmensa
que parece abarcarlo todo,
tan lejana y tan cerca,
como una oración susurrada al viento.
Si estás allá arriba,
en el cielo que vela por los justos,
danos fuerzas para no rendirnos.
Perdónanos por no haber sido suficientes.
Danos la esperanza que tú encarnabas,
la que hace falta para seguir.
Con cada latido,
con cada puesta del sol que incendia el horizonte,
recordaré tu nombre.
Khaled Nabhan.
Recordaré tus manos
abrazando a Reem con un amor infinito.
Inna lillahi wa inna ilayhi raji’un.
